Vi fick i uppgift att tycka till om ett par länkar som Stefan hade lagt in på sin blogg, som handlar om unga tjejer som bloggar och vilka risker de innebär i verkliga livet av de uppgifter man ger ut på internet.

Först och främst tycker jag att det Linda Skugge skrivit ut om bloggning, hur man ska göra och på vilket sätt man ska få fram buskapet i det man säger.
Men att hon skriver "skriver man inte mer än 2 inlägg per dag så kan man lika bra lägga ner bloggen" tycker inte jag är okej, klart hon får skriva sina åsikter om saken och ting men att vissa personer kanske tar åt sig mycket av vad de läser i bloggar, inte enbart Lindas.
Det är klart de krävs mycket mod att skaffa en blogg och skriva om det man vill eftersom folk skriver så mycket elaka saker i kommentarfältet som då gör att man mår dåligt om man då är en person som tar åt sig av mycket.
Jag tycker det är helt okej att folk skaffar bloggar som dom tjänar pengar på, men en sak är fel.
De flesta bloggare idag är ungdomar, runt 14-15 år och antingen skriver dom ut alla känslor som sedan kan skapa problem i verkligheten eller så skriver dom hur bra deras liv är, hur rika de är som har råd med allt, De lägger även ut "privata" bilder som visar mycket av kroppen som sedan kan påverka stora delar av framtiden, när man skaffar jobb osv. De tror att hela livet går ut på att synas i media och att de kan ha bloggen som yrke hela livet.
Men eftersom Media har så stor konkurens idag så är de svårt att ligga bland de bästa.
De skriver dels ut många elaka saker i bloggen som folk kan bli ledsna över, de man skriver ut i bloggen stannar ju kvar där föralltid, de är inget man kan radera när de väl är publicerat.
Jag har själv funderat mycket på vad ja skriver i min privata blogg eftersom alla kan läsa de.
Att även de här kända bloggarna ; Kissie, Dessie, Paow osv.. när deras bloggar har tillfällig avstängning eller internet inte fungerar, då blir de stor uppståndelse och skriver i sina bloggar i stil med: Min blogg fungerade inte på 3 timmar, jag tog nästan livet av mig.
Att säga så är bara patetiskt och de vill dra åt sig mycket uppmärksamhet.
Att de tror att man kan leva på bloggen är bara sorgset, de skolkar från skolan och tror de kan leva på föräldrarnas pengar hela livet och de får ingen utbildning.
För ett tag sedan gästade Katrin Zytomierska (som själv är bloggare) morgonprogrammet The voice där hon pratade om bla Kissie, de lät kanske hemskt de hon sa men hon hade iaf rätt i de hon sa om att de borde gå i skolan och inte tro att bloggen är livet.
De kanske behövs en person som Katrin att prata om denna allvarliga sak, eftersom de har gått för långt att de är på detta sättet.
Själva hela den här mediagrejen har stigit folk åt huvudet och man kan knappt tänka klart för man anser de här personerna som förebilder för dagens ungdomar.
De festar ju nästan varje helg och ibland vardagar, och vad är de för förebilder?
Vill de ge de här budskapet åt dagens ungdomar?
Jag tycker inte det är okej!


Farliga saker med internet:
Allt man skriver på datan kommer finnas där föralltid.
Läser man någons blogg dagligen kan personer efter ett tag tro att man känner den som bloggar.
Man kan också råka ut för såkallade stalkers som förföljer en och man kan råka ut för hemska saker.
De finns också många pedofiler på nätet och får man kontakt med dom så kan de också vara farligt.
Lämnar man ut för mycket uppgifter om sig själv så kan detta ofta hända.
När jag själv får kontakt med personer på nätet så är ja försiktig med att lämna ut för mycket.
Klart ja brukar säga var jag bor och ålder och liknande eller ja de beror på vem jag pratar med.
Vissa personer kan man lätt se om dom är fejkade om man kollar tex bilddagboken eller facebook och liknande.
Men jag pratar oftast med folk på internet som jag känner, tex genom mina egna vänner.
De är oftast så jag lär känna nya personer och inte genom att kolla massa bilder på bilddagboken som ja sedan börjar prata med. Klart de har hänt någon gång, men de e inget ja brukar göra.

Det var ungefär detta jag tänkte säga.
/ Angelica ♥

Jag ska skriva om en massmedial händelse som på något sätt har påverkat mig själv och jag har valt att skriva om mordet på 15-åriga Therese.

Anledningen till varför jag valt att skriva om just Therese är för att hennes död har fått stor uppståndelse i media, och jag anser att det är en viktig fråga att ta upp, just när det är ungdomar som mördas eller mördar. 
Varför just detta påverkar mig kan man ju undra.
Anledningen till att denna händelse påverkade mig var för att jag är i samma ålder som både Therese och förövarna, när media varje dag gick ut med nya uppgifter om mordet, sattes tankarna igång och man började själv tänka och undra om något liknande skulle kunna hända i ens egna umgängeskrets. Jag tror att denna sortens våld bara kommer att öka, och det gör att man blir påverkad som ungdom.

2 st 16åringar, en kille och hans dåvarande flickvän hade skickat många sms till varandra om att döda Therese.
Tjejen hade misstankar om att killen varit otrogen mot henne med Therese och då beslutade sig tjejn för att förlåta honom om han dödade Therese.
Hon hade sagt att han var en riktig svikare och feg om han inte genomförde de.

Det var natten till den 7 juni i Stureby då Therese och hennes vänner var på skolbal vilket dom säkert hade sett fram emot.
Killen lurade med Therese ut i skogen för att "prata".
De som hände var att han kvävde Therese till döds.

Therese vänner gick sedan för att leta efter henne och hittade henne svårt skadad och livlös i en skogsdunge.
Hjälp tillkallades men Therese liv gick inte att rädda.
Hennes vänner höll en tyst minut på skolbalen.

Kort efter att Therese hade hittats mördad, ringde en nära vän till killen och berättade den hemska nyheten men allt han kunde få fram var i stil med : Jag hörde det ja, men ring inte mer jag sover.

Några dagar efter mordet häktades de båda 16-åringarna och efter flera rättegångar och sök efter svar så dömdes killen för mord och tjejen anstiftan till mord.
De ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning innan påföljden meddelas.

En text av Therese familj som de gick ut med i meda:

"Vår Therese var som de flesta andra, närmare bestämt väldigt mycket som alla andra – tonåring.

Men hon var också min dotter (skruttunge), sin pappas lilla gumma, sin brors nyckfulla ögonsten, morfars känsla för musik, mormors lilla blingbling, som hon fått sitt konstintresse från. Full med humor, men också i grunden en lite osäker och blyg tjej som ofta fick jobba för att få ett bättre självförtroende. Det hade hon jobbat bra med sista året och det var en gladare tjej med helt vanliga vardagliga tonårsproblem att brotts med.

Hon var sina kamraters bästa vän, i vått och torrt. Ville alltid att alla skulle vara tillsammans och hon var nog väldigt fäst vid sin f. d. pojkvän även om de inte träffades längre som jag såg det.

En natt i juni slets vår tillvaro sönder när vi... förlorade Therese.

Någonting är väldigt trasigt i våra liv sen dess. Våra liv försvann i en skogsdunge i Stureby.

Jag och min son var där mitt i natten, och vi förstod att något hemskt hade skett, där hjälpen inte hann fram i tid...

Therese hade, precis som ni själva, hela livet framför sig.

De frågor vi nu ställer oss är:

Med vilken rätt ansåg ni, N.N. (pojken) och N.N. (flickan), er ha att råda över Therese liv?

Hur kan man ens komma på tanken??? och dessutom genomföra detta vidriga dåd?

Vad får er att tro att era egna liv är mer värda än andras?

Vi kommer aldrig få ett acceptabelt svar på våra frågor och vi kommer heller aldrig få tillbaka vår älskade Therese. Vi kan bara önska att hon alltid kommer att vara lika närvarande för er som hon är för oss. En ständigt (närvarande) påminnelse om att ni en gång i livet gjorde något fruktansvärt.

Förmodligen det enda sätt som finns att försöka sona de brott ni har begått mot henne, våra nära och kära, alla fantastiska vänner, säkerligen mot era egna familjer, mot varandra och mot er själva... är att ni tar fullt ansvar för den outhärdliga smärta ni tillfört oss, att ni visar så vi kan se att ni på ett uppriktigt sätt ångrar det ni har gjort. Vi hoppas och tror att ni känner samma smärta som vi. Använd denna smärta till att göra något gott för andra, det är så många människor berörda, så kan vi åtminstone känna att vår älskade Thereses meningslösa död och förlorade liv ändå lärde er något.

För min familj vill jag bara citera Jennifer ur Therese minnesblogg:

”Du är inte borta,

du har bara gått lite i förväg”...

Från Thereses mor, far och bror

Vibeke Raymond och Tim